Det börjar ordna upp sig med skriveriet faktiskt. Jag är så smart och snabbtänkt på kvällen (Jag peppar mig själv, det är vad jag håller på med).

Jag kom och tänka på en rolig grej... När jag var 11-12 år kom pappa och skulle hämta mig i stallet. Han satt inte kvar i bilen utan gick in och skulle möta upp mig efter min ridlektion. Jag och en kompis går mot dörren ut och pappa kommer mot oss. Hej hej, sa pappa. Jag gick bara förbi och låtsades som ingenting. När jag och min  kompis skiljts åt och pappa och jag satt i bilen frågade pappa varför jag inte låtsades om honom. "Men pappa, såg du inte att jag hade en kompis med mig!?"  Jag hade en period (som alla andra?) när jag höll på att skämmas ihjäl för mina föräldrar, det finns fler sådana här historier. Den bästa spar jag till en annan gång. 

Igår när jag lämnade min prins på förskolan kom det en liten glädjetår i mitt mammaöga. Lukas har inte världens bästa morgonhumör och när vi klev in på förskolan kom hans kompis C ganska (väldigt) nära hans ansikte och sa "Ö hej Lukas, är arg?" Lukas morrade till i vanlig ordning. Satt upp handen mot C (typ talk-to-the-hand pose) och tittade ner i golvet. Även detta är inget ovanligt i hälsningsproceduren på morgonen. När Lukas fått av sig overallen och satt på sig sina illgröna foppatofflor kom en överlycklig H fram till Lukas och säger "heeej Lukas!!"  Hon går fram mot honom och stäcker ut armarna för att ge honom en kram. Lukas fattar vinken och ska kramas tillbaka, det blir lite upp och ner med armarna, ni vet som det kan bli när man är lite osäker på vem som ska ha armarna var. Sen så står de där och kramas! Åååh...  Min lille grabb fick sin första kärlekskram av en liten blond lockig tös på 2,5 år.  Det var så fint.  Och det hände två gånger.

Back to work...