Det är ett förbannat tjat om denna svininfluensa och då är det framför allt vaccinationen jag tänker på och jag är trött på det. Därav min fyndiga rubrik :) Jag tycker att alla får göra som de vill och jag respekterar deras val. Jag har aldrig ifrågasatt  de runt omkring mig (och kommer heller inte att göra) varför de gör det val som de gör, utan tänkt att alla får göra deras val och ingen kan veta om de gör rätt eller fel. Men såhär upplever jag det: När det började skrivas om svininfluensan kom ett vaccin pang från ingenstans, ett vaccin som (enligt mig) omöjligt kan ha testats tillräckligt mot en influensa som knappt startat. För mig känns det alldeles för osäkert att spruta i mig massa ämnen som man inte kan vara säker på hur det påverkar barnet i magen. Tänker mycket på de Neurosedynskadade barnen som föddes under 60-talet…(Neurosedyn, ett sömnmedel som skulle vara ofarligt för gravida, men ut kom bebisar utan armar, ben, öron mm.) I Schweiz får de samma vaccin som vi i Sverige och där avråds gravida från att vaccinera sig, bara en sån sak får mig att fundera på hur testat vaccinet är på gravida. Visst kan man inte veta hur det skulle påverka barnet i magen om jag fick svininfluensan heller, men de som har blivit riktigt dåliga (dött) i svinis har varit sjuka/svaga innan. Dessutom tänker jag på att det dör fler folk i trafikolyckor, cancer och hjärtinfarkter än i svinis, hur ofta skriver tidningarna om det? Vad är det 12 eller 15(?) i Sverige, alltså av 9 miljoner människor som dött. Nej, bara ren skrämselpropaganda medierna håller på med, tror jag. Jag har inte tid och lust att gå runt och vara rädd för att jag kanske blir sjuk i en sjukdom som egentligen inte är värre än vanliga influensan. Jag har gjort mitt val. Nej tack till vaccinet.

Jag är ingen professor, utan det är bara vanliga tankar av en vanlig gravid Svensson… och nu kommer det väl inte blir fler inlägg på ett tag, imorron kommer jag väl insjukna i svininfluensan :)

Idag och igår har det varit full fart på förskolan, min kropp är glad att nästa vecka är den sista. Jag kommer att sakna det otroligt mycket! De här veckorna har jag lärt mig hur mycket som helst och verkligen insett att det är det här jag vill och jag vet vad jag kommer att strida för i framtiden när det gäller våra barn och förskoleverksamheten, men det kan vi ta en annan gång. Igår frågade en 5-åring mig “Sofie, varför går du så här (hon visar och vankar fram och tillbaka) som en ANKA?” Haha, ja du lilla flicka, du ska bara veta hur ont det kan göra efter ha haft lite skoj en gång för åtta månader sen… svarade jag inte.

Nu ska jag fixa fram lite gott inför kvällens viktigaste: Desperate Housewives!